Casa Vincente

Att spela är att vinna i vardagen

Archive for the category “Vinnare”

Ge mig en koloni tack. Eller två.

Längst ned i Dominion-helvetets nio cirklar (not 1) hittar vi Possession. Om du inte känner till det, är det kortet som låter dig hypnotisera din motståndare och tvingar denne att ta av sig alla sina kläder spela sin hand enligt dina instruktioner och du får alla kort som den besatte skulle ha fått i vanliga fall.

I detta parti hade vi Possession, Hunting Party, Treasury, Golem, Philosopher’s Stone, Warehouse, Storeroom, University, Scrying Pool och Duchess.
Emils strategi verkar ha varit att skaffa sig flera Universities och använda dem för att få mängder av den kraftfulla kortdragaren Hunting Party. Som om högre utbildning någonsin varit till nytta för någon. Själv införskaffade jag mig en Possession så fort som möjligt och använde Emils Universities till att skaffa mig mängder av Treasuries och fick flera Possessions på köpet. Like a boss, telling you what to do.

Golem är ett annat fantastiskt kort. Den letar upp två action cards åt dig och spelar dem – ett utmärkt sätt att få flera Possessions i spel i samma runda. Snart kunde jag köpa flera kolonier per runda. En bieffekt av att de bästa korten i min lek var Golems och Possessions var att Emil fick svårt att kontra med egna Possessions. När jag var besatt fick jag ofta en Golem på handen, som Emil bad mig spela med resultatet att han själv blev besatt! När jag inte hade Golems eller Possessions på handen kunde jag visa upp tre Copper, en Necropolis och en Coloni (skräp, med andra ord). Det var väldigt roligt, men Emil skrattade inte. Han måste sakna humor eller något.

Så du vill att jag spelar Necropolis?

Så du vill att jag spelar Necropolis?

Not 1: Den exakta rangordningen av expansionerna är omdebatterad, men Alchemy orsakar mer själslig tortyr än alla andra tillsammans.

Annonser

Possession makes a difference

Vi hade bjudit in flera Dominionspelare, men det var ingen som vågade bemöta giganterna på Casa Vincente under tisdagen. Alla är naturligtvis alltid välkomna att utmana oss och vi lär också gärna upp nya dominionspelare som vill lära sig vinna.

Eftersom vi inte hittade någon ytterligare som vågade ställa upp idag blev det heads-up mellan mig och Jonas. Jonas som är mästare på slimmade snabba lekar som tar evigheter att spela med och jag som spelar snabbt och välplanerat med slöa lekar. Den här gången blev det en jämn kamp. Första matchen vann Jonas med en klart bättre strategi, andra matchen avslutade jag när Jonas var nära att knappa in på min ledning. Så det blev till en avgörande omgång för att avgöra kvällens mästare.

dominionDet man ska komma ihåg är att kortet Possession troligtvis är det mest hatade kortet av alla. När du spelat possession blir det en extra speltur direkt efter Cleanup-phase men före spelaren till vänsters vanliga speltur. Under den Possession-turen spelar du med den motspelarens kort (motspelaren visar upp dem för dig och du väljer vilka kort som ska spelas). Där kan man verkligen tala om att sätta strategin ur spel, och det blir mycket värre om exempelvis Kings Court också används.

I vårt spel fanns följande kort med: Possession, Rabble, Merchant Ship, Festival, Cultist, Workers Village, Golem, Crossroads, Beggar samt University.

Jonas strategi gick, något förenklat, ut på att använda cultist-kortet att slöa ner min lek. Det var fruktansvärt irriterande att under Jonas omgång få 3-5 ruiner, nästan varje gång. Irriterande men inte omöjligt.

Jag valde tidigt att gå på en action-splitter/kortdragarkombination med Workers Village/Festival och Rabble/Cultist som bas, samt University som sidostrategi. Eftersom alla åtråvärda kort kostade fem eller mindre, kan man med University få ett extra kort under spelomgångerna. Possession var dock det kort som jag vann med, ensamt i min gigantiska lek.

Genom att spela Possession kunde jag utnyttja att Jonas köpt fler Universitet än mig, och jag kunde därmed få ett antal extra Festival-kort samtidigt som jag störde Jonas egna strategi. Jag hade 1800% mer poäng än Jonas när tredje supply var tömd och spelet avslutades. Jag avslutade förresten spelet under en Possession-tur bara eftersom jag kunde.

Naturligtvis hade jag kunnat vänta någon spelomgången för att maximera mina poäng, men det hade ökat Jonas möjlighet att fylla min lek med ruiner. Det var knappast något jag önskade.

En väl värd vinst, om jag får säga det själv.

Dominion – ett snabbt spel om man kan

Tio aktionkort är på bordet, plus inkomstkort (koppar, silver och guld) samt poängkort (estate, duchy, province samt de negativa curses). Målet med spelet är att hitta en någorlunda rimlig strategi där aktionkorten hjälper varandra och inkomsten utan att segas ner av poängkorten.

Efter ett tag kommer man att se lite olika varianter på strategier när man ser vilka aktionkort som slumpats fram. Strategier som bygger snabbare lekar är generellt bättre, så länge som de inte kan bli nedsegade av motståndarens strategi.

Den poängen jag vill framhäva är att oavsett strategier så vann jag klart och tydligt över Jonas med två provinser. Jag hade en snabbare och enklare strategi, och även om Jonas använde smugglar-kortet för att kopiera min strategi så vann jag på ren snabbhet.

För att jag är bäst.

Det demokratiska dominion

The player with the most victory points wins. If the highest scores are tied at the end of the game, the tied player who has had the fewest turns wins the game. If the tied players have had the same number of turns, they rejoice in their shared victory.

Ibland händer det att två personer får samma poäng i ett parti Dominion. Det är så vanligt att det i reglerna beskrivs att av de som har mest poäng vinner den som spelat minst antal omgångar. Men hur vanligt är det att alla spelare i ett parti har exakt samma poäng?

Det hände häromdagen när jag, Jonas och Christine spelade. Tre spelare med exakt lika mycket poäng. Olika strategi men samma resultat. Så trots att Jonas vann på minst antal spelade rundor, så var det ett otroligt jämt parti Dominion.

Tre I Rad

Idag har Jonas:

  1. Vunnit över Emil i Dominion.
  2. Vunnit över Emil i Dominion.
  3. Vunnit över Emil i Dominion.

Allt är som vanligt med andra ord. Jorden är rund. Solen går upp, solen går ned.

Den Egyptiska Våren

Med en inställd spelkväll borde jag faktiskt ta mig tid att blogga. Så låt oss förflytta oss till forntiden (eller till det som var forntid innan denna bloggpost), till ett land som fallit offer för en brutal och despotisk härskare.

Så efter tid då det frihetsälskande egyptiska folket fått utstå svåra lidanden och många inskränkningar i sina grundläggande mänskliga rättigheter från en farao som älskar mikro-mangement och att mästra civilisationer till höger och vänster, fick äntligen guden Ra nog och återställe harmonin i landet. Den korta men mörka perioden – numera kallad Dyngbaggens Era, förbleknar i skenet från det längre perspektiv som skildras i den utmärkta spelet Ra.

Nu vill jag recensera Ra genom att jämföra det med ett liknande spel, nämligen Power Grid. För du vill ju inte bara veta om ett spel är bra, du vill  också veta hur det står sig mot andra spel man kan tukta sina ”vänner” med. Ra och Power Grid påminner om varandra framför allt genom att spelmekaniken drivs av auktioner. I Ra drar man brickor en efter en tills det blir en auktion och den som bjuder högst tar hem potten. Du bjuder med speciella pjäser med olika värden och antalet pjäser begränsar antalet köp du kan göra. All komplexitet ligger egentligen i poängräkningen, där olika sorters brickor tilldelas poäng på alla möjliga olika sätt. Svårigheten att avgöra vad potten är värd för just dig är utmaningen i spelet. Föga förvånande brukar pokerspelare gilla Ra.

Power Grid är ett något större spel med fler prylar, mer fippel och mer regler. Det hålls auktioner på olika sorters kraftverk och man konkurrerar om bränslen och positioner på brädet. Power Grid handlar om resurshantering och har flera mekanismer som förhindrar en spelare från att få ett alltför stort övertag. Mycket finurligt och kul, man får chansen att bråka lagom mycket med varandra.

Dessa två spel är ganska jämbördiga i mina ögon. De håller hög kvalité och har inga egentliga brister. Ra är mera avskalat, snabbare och rent matematiskt. Det gör det lättare att förklara för nya spelare och det brukar bli förvånansvärt jämnt. Med Power Grid hinner man sällan med två partier på en kväll och spelet passar lite mer seriösa gamers (utan att bli löjligt komplicerat). Så jag tror Ra får mer speltid i de flesta hem och är ett snäppet bättre köp för de flesta. Men i slutändan beror det inte på spelet hur mycket speltid du får. Mängden speltid beror helt och hållet på dig och din förmåga att skapa illusionen av vinstchans för din motståndare. Ta spelkvällen som inspirerade detta inlägg. 40 poäng till mig och 38 till Emil. Tror du att jag fått spela igen om det blivit 80-16? Nej, trodde inte det heller.

Så, hur vinner man i Ra då? Bästa tipset är att spela mot någon annan än dig själv, det bruka i alla fungera för mig. Annars vill man gärna att potten ska vara värd minst fem poäng. Men var inte för girig. Epokerna kan ta slut snabbt och det är bättre att få något än inget alls.

Detta inlägg är skrivet med avtagande länkrelevans.

Cylonerna sprängde Battlestar Galactica

Från början var det såklart uppgjort hur cylon skulle göra. Cylon har både en mer avancerad kommunikationsstrategi samt en mycket snabbare tankeprocess än motsvarande kolbaserade livsformer. Visserligen hade den ena av de två tillfälligt tappat minnet (för att infiltrera på ett bättre sätt) och därmed glömt bort sitt uppdrag, men så fort minnet återkom kunde planerna aktiveras och mänskligheten fick börja känna på motgångar.

TV-serien Battlestar Galactica är en fantastisk berättelse, utifrån en ofta återkommande berättelsebas där robotar revolterar mot mänskligheten bygger man en av de absolut bästa dramaserier genom tiderna. Särskilt aspekten att vilken som helst av karaktärerna kunde visa sig vara en cylon lockade en som tittare, för det skapade en osäkerhetsfaktor vilka exakt som var onda eller hade konstiga agendor. Brädspelet lyckas fånga mycket av tv-seriens nästan paranoida attityd att nästan vem som helst kan visa sig vara Cylon. Särskilt med aspekten av sleepers, Cylons som inte vet om att de är Cylons, skapar det en mycket intressant utveckling under varje spel.

William Adama är admiral över Galactica, Gaius Baltar är president över alla överlevande från kolonierna, Tom Zarek är presstalesman, Lee Adama är flygaress och slutgiltligen Karl Agathon är fixare samt också pilot. Så ser det ut när plötsligt det dyker upp först en, sedan två Cylon basestars och en hel drös med allehanda raiders. Zarek ställde sig tidigt och höll tal till pressen, medan Baltar fokuserade på Quorum. Det innebar att eftersom Helo var kvar på Caprica, och Apollo var upptagen ute i rymden fick Adama hålla ställningarna på Galactica och dirigerade bland annat de civila skeppen. Genom skickligt agerande av admiralen, dock med viss hjälp av övriga, kunde Galactica navigera undan till lugnare rymd.

Misstankar väcks mot Apollo som inte helt verkar vara överens om målen för Galactica. Efter en plötslig närmare inspektion utropade Baltar att Apollo måste slängas i fängelse. Och så hände naturligtvis. Om presidenten, oavsett vad som föranlett infallet, plötsligt tycker något så har man inte så mycket val egentligen. Risken är ju annars att man också hamnar på samma plats, eller hur? Nåväl, i vilket fall så drabbades flottan återigen av en del anfall men inget större. Helo kunde hantera det till större delen.

Cylons plan började här att gå i lås och när Apollo enligt övriga var i säkerhet stals det sprängämnen från vapenskåp samtidigt som Galactica saboterades på olika sätt. Inget av skadegörelserna var särskilt tydliga, och eftersom det fanns gott om resurser på grund av presidentens inspirerande tal (och trots presidentens återkommande matransoneringsförsök) fortsatte presidenten att fokusera på Qurum, Zarek på pressen och Helo försökte tillsammans med amiralen ordna allt övrigt.

Efter att Galactica kommit halvvägs till målet släppte amiralen ut Apollo ur fängelset och hamnade därmed själv däri. Apollo avslöjade sig som Cylon och strax efteråt gjorde amiralen detsamma. Därmed påbörjades de stora problemen för de kvarvarande på skeppen. Det kom hela tiden stora hot ute i rymden, och även om den nyutnämnde amiralen Helo visade sig vara både bra strateg och mycket effektiv pilot missades att Galactica fick utstå mycket stora skador. Zarek och presidenten var hela tiden borta från Galactica och lämnade över ansvaret på amiralen. Press och Qurum var mycket intressantare.

Efter diverse särskilt förödande anfall hade flottan förlorat många civila skepp och Galactica hade dragit på sig strukturella skador. Det fanns stort hopp om att kunna nå Kobol, men då öppnade plötsligt två Cylon basestars eld och Galactica exploderar. Cylonerna har vunnit precis på gränsen till människornas räddning.

Cylonspelare

  • Lee ”Apollo” Adama – Joakim
  • William Adama – Emil

Förlorare

  • Gaius Baltar – Daniel
  • Tom Zarek – Per
  • Karl ”Helo” Agathon – Jonas

 

Åtta provinser är fler än sju öar

Här om dagen spelade jag tre partier Dominion med Emil och en begåvad novis. Resultatet blev naturligtvis tre förkrossande segrar till mig. Det måste vara tungt för Emil att bli så förödmjukad gång på gång. Han måste känna sig vilsen och förvirrad av dessa ständiga förluster. Till allas glädje är jag dock en barmhärtig mästare, så jag ska här göra nederlaget lättare att bära genom att göra det lite mer begripligt för Emil. Eftersom mina hjälpsamma tips i förra bloggposten inte verkar ha fått någon effekt så ska försöka sänka nivån och klargöra mina observationer på ett mer konkret sätt. Man talar med bönder på bönders vis, som man säger. Dagens lärdomar kommer därför i form att tre enkla slutsatser. Men först ska vi titta på vilka Victory Cards vi hade i slutet av kvällen för att se om det säger oss något.

Christines resultat:



Estate 6 st x 1 vp = 6 vp

Duchy 6 st x 3 vp = 18 vp

Province 2 st x 6 vp = 12 vp

Curse 8 st x -1 vp = -8 vp

Totalt 28p

Emils resultat:

Estate 8 st x 1 vp = 8 vp

Island 7 st x 2 vp = 14 vp

Duchy 3 st x 3 vp = 9 vp

Province 2 st x 6 vp = 12 vp

Curse 5 st x -1 vp = -5 vp

Totalt 38 vp

Jonas resultat:

Curse 4 st x -1 vp = -4 vp

Estate 1 st x 1 vp = 1 vp

Island 1 st x 2 vp = 2 vp

Duchy 3 st x 3 vp = 9 vp

Province 8 st x 6 vp = 48 vp

Totalt 56 vp

Lärdom 1: Vi kan här lätt konstatera att Emil borde ha köpt fler provinser och färre öar. Varför då? Jo, en Island är värd 2 vp medan en Province är värd 6 vp. Så när Jonas köper åtta provinser  måste Emil köpa tjugofyra öar för att hålla jämna steg. Vilket är svårt, då det bara finns tolv.

Vi kan här misstänka att Emil fått lite panik på grund av att omgångens Curses hotade att dryga ut kortleken med skräp. Han verkar ha försökt att kompensera medelst kortleksförtunning, en strategi som är lite väl avancerad för spelare på nybörjarnivå. Som jag påpekade i förra bloggposten, så måste trimmandet av kortleken antingen gå väldigt fort eller så bör man ägna sig åt gradvis förädling. När leken blir tjock på grund av en massa skräp måste man rensa ut dåliga kort snabbare än annars för att få tillräcklig effekt, så man behöver en riktigt effektiv kortleksförtunnare som Chapel för att strategin ska kunna fungera. I den här uppsättning hade vi bara tillgång till Island och Salvager, vilket inte är tillräckligt för snabb kortleksförtunnig. Salvager var nyckelkortet här, men jag använde det inte i första hand för att minska ned min lek (även om det var skönt att bli av med ett par Estates) – jag använde Salvager för att omvandla mina Seahags till provinser när de blivit värdelösa (endast 20 Curses finns i spel på tre spelare). Lärdom 2: Inse dina begränsningar.

Slutligen kan vi konstatera att det inte gör något om jag delar med mig av mina hemligheter, eftersom mina motståndare ändå saknar förmåga att ta till sig dem. Men Emil har ändå lyckas samla på sig 38 vp, vilket inte är dåligt. Han har i alla fall förstått att det är bra att ha gröna kort på slutet och jag tror han kan lära sig att det inte är antalet gröna kort som spelar roll, utan hur mycket poäng de ger. Lärdom 3 får bli att omgångens utfall inte beror på dåligt spel från någons sida, utan är en naturlig följd av spelarnas relativa intellektuella kapacitet.

Den korrekta egyptiska versionen av hur man blir den enda sanna guden

Scarab Lords är ett kortspel för två spelare i vilket man iklär sig rollen som varsin härskarfamilj som kämpar om kontrollen över kungariket. Landet Hekumet är indelat i två regioner (övre och nedre Hekumet) och varje region är indelad i tre konfliktområden som kallas kolumner (militär, religiös och ekonomisk). För att vinna spelet måste du ha dominans i två av de tre kolumnerna i båda regionerna. Man har gudar (eller snarare gudarepresentationer), härförare, undersåtar samt självklart ödeskort till hjälp för att uppnå målet.

scarab lords

Flickr: Chris Brooks

Som den starka personlighet som jag är valde jag naturligtvis härskarfamiljen Temet (röd lek) med dess passande aggressivitet. Det fanns egentligen aldrig något fundering om vem som skulle vinna de tre omgångarna. Visserligen lyckades Jonas genom svek, sfinxar och pyramider få en ynka liten vinst men efter det lyckades jag anpassa leken och helt slå bort hans byggnader genom oöverträffad strategi, skicklighet och brutal styrka.

För att vinna ska man ha dominans i två av tre kolumner i båda regionerna. Jag hade total dominans i alla sex kolumnerna. Både övre och nedre Hekumet stödde härskaren. Militären, kyrkan och ekonomin visade alla att den sanna gudabenådade härskaren var av Temet.

Och så blir det naturligtvis nästa gång också. Eller vad tror du?

Dominion seger ettusen och en!

Så har man återigen förnedrat Emil i kortspelet Dominion och därmed fått äran att inviga vår spelblogg med att gotta mig åt saken! Det är nämligen det som Casa Vincente är tillför: att besegra Emil. I spel.

Så vilka hemligheter ska man dela med sig av idag? Jag anar en fälla här – Emil är slugare än han ser ut och har nog en baktanke med den här bloggen. Pirat-Emil är ute efter att stjäla mina strategier!

Muahaha! Inte en chans. Allt jag kan säga är: Throneroom + Pirateship är en stark kombo. Så stark att extra actions är helt överflödiga. Istället plockade jag upp ett Chapel och kölhalade dödvikten. Det spelar inte ens någon roll vad de övriga korten på handen är för något – med ett piratskepp värt fyra mynt som kan spelas två gånger… equals Province, road to Victory.

Däckförtunning var temat för kvällen och kan vara mycket kraftfullt i rätt kombinationer. Men det gäller att hålla tungan rätt i mun. Du måste antingen göra det snabbt som attan, eller satsa på att gradvis förädla leken. Vinsten i köpkraft måste motsvara den tid du läger ned på att trimma leken. Poängen med att trimma ned leken är att man inte ska behöva vänta på att få dra de där superkorten igen. Istället för att köpa en massa nya kort hela tiden så vårdar du det du har till perfektion. Men, vad många glömmer när de upptäcker glädjen i sålla bland korten och börjar trimma leken i varje spel är att strategin aldrig är kraftfullare än de kort du får kvar! Många gånger är det minst lika bra att cirkulera korten med Cellar eller liknande. Ett diskret sätt att hålla uppe cirkulationen i leken är att köpa ett stark actionkort och sedan endast kort som ger minst +1 card, +1 action. Aj fan. Där släppte jag ifrån mig en guldklimp. GE TILLBAKA OR I GET A SEAHAG FOR YOUR A**!

Post Navigation